Ultravasan90, från Sälen till Mora.

2016-08-25 @ 16:44:08
Trött, stel och ömma höfter är väl ungefär hur jag skulle sammanfatta kroppen de senaste dagarna...men jag är också så otroligt jäkla glad, motiverad och skitstolt över lördagens äventyr.
 
I fredags morse packade vi in oss i bilen och styrde mot Sälen. Efter ca fem timmars resande, och mycket vacker skönsång i bilen, var vi tillslut på plats vid Vasaloppsstarten där även starten för Ultravasan90 skulle gå. Vi hämtade ut mitt startpaket och sedan åkte vi vidare till Hotellet vi skulle bo på som låg cirka en kvart från starten med bil.
 
Kvällen spenderades sedan med att ta det lugnt, äta gott, se Peder Fredricson ta OS-silver, lägga fram all utrustning och gå igenom vilka depåer Johan skulle möta mig på och så vidare. Sedan var det läggdags för att iallafall försöka slumra till lite vilket, förvånansvärt nog, gick helt okey.
kl: 03.15 ringde klockan. Suget att springa nio mil är ganska svagt vid denna tidpunkt. Ute är det kolsvart, dimman ligger tät och regnet hänger i luften. Jag klär på mig, går på toa och sedan ger vi oss iväg. Lika lite som jag är löparsugen är jag hungrig men jag tvingar ändå i mig en banan i bilen på väg mot starten. 
Startplats Sälen. Klockan är runt fyra på morgonen och det pirrar i magen av förväntan. Prio ett när vi parkerat bilen är att traska bort och besöka en bajamaja. (Bara det kändes som en utmaning i mörkret, hahaa)
 
Efter toabesöket kändes magen lugnare, nervositeten hade lagt sig och nu ville jag bara få komma iväg, men först gick jag tillbaka till bilen, fixade med det sista och sa hej då till Johan. 
 
Jag kliver in i startfållan ca kvart i fem, ställer mig långt bak och tar några djupa andetag. Njuter av stämningen och tänker att det här kommer bli en bra dag, det här är min dag, idag ska jag bli ultralöpare på riktigt! Nu jäklar!
 
När nedräkningen börjar kan jag inget annat än le och när startskottet går så spelas den klassiska "Vasaloppslåten" och vi tuffar iväg, iväg på en dag som kommer bli lång. "I fäders spår - för framtids segrar"
 
Jag har aldrig startat ett lopp där majoriteten av startfältet börjar med att gå de första två kilometerna. Anledningen till detta var att loppet startade med en lång uppförsbacke och det var fler än jag som hade som plan att ta det lugnt och gå i alla backar för att orka hela vägen fram till Mora. Så ja, där gick vi...
 
Lagom när jag tagit mig upp för den första backen och kunde börja sätta fart på benen så kom regnet. Jag visste att Johan hade väskan full med ombyten till mig om vädret skulle visas sig från sin sämsta sida så jag försökte att inte stressa upp mig. Det skulle visa sig under dagen att regnet mest var skönt då det var varmt i luften så det blev snarare svalkande än kallt. (man har ju lite men sedan Stockholm Marathon 2012)
Första stoppet var Smågan (9km). Hade hoppats på att få se en fin soluppgång men fick njuta av en tät dimma som låg omkring mig istället. Det blev inget längre stop, hivade i mig en kaffe med mjölk på tre sekunder sedan tuffade jag vidare och nu var det äntligen dags att lämna grusvägen för en stund och gå in mer på stigen.
 
Jag fick verkligen hålla tungan rätt i mun på den mer tekniska biten och ta det extra försiktigt för att inte dra omkull på alla halkiga rötter och superhala plankor som låg över vissa partier. Vid ett tillfälle lyckas jag trampa ner foten så djupt i ett kärr att skon blev kvar och drogs av foten. När skon väl var tillbaka på rätt plats hade jag en extra blöt fot och det tog inte lång stund innan den nu leriga strumpan började skava sönder mina tår där jag sprang. Men jag skulle snart vara i Mångsbodarna där Johan skulle möta upp mig så jag skickade ett sms i farten att han skulle vara redo med nya strumpor och min påse för "trasiga fötter".
 
Skogen var vacker och även om jag hade fullt upp med att kolla vart jag satte fötterna försökte jag att inte glömma bort att titta upp då och då och faktiskt njuta av den helt fantastiska naturen som jag färdades i.
Snart når jag Mångsbodarna (24km) där den första matdepån finns och där även Johan möter upp mig för första gången för dagen. Förutom det lilla skavet på tån och att magen behöver ett nytt toabesök så känns kroppen bra, jag är pigg och njuter av morgonen. Jag tar en mugg buljong, en vetebulle och en pannkaka i depån och går sedan bort till Johan för att fixa med foten. Här går det undan, trycker i mig vetebullen samtidigt som jag slänger av mig skon, samtidigt som jag försöker prata med Johan med hela munnen full av vetebulle, gör ett hål på blåsan som blivit under stortån av de smutsiga strumporna, på med compeed och ett varv tejp, sedan på med en ny strumpa, på med skon och sedan är jag redo att fortsätta vidare.
 
Det onda i tån på grund av skavet försvann helt och jag känner lättnaden, hade inte varit kul att haft ont i fötterna pågrund av det redan efter två och en halv mil. Nu är det bara att tuffa vidare.
Nästa stopp är Risberg (34km) där jag tar en ny kopp kaffe och en liten bulle. Nu har jag över tre mil i kroppen och det känns, inte på något sätt att jag har ont någonstans men att jag är garanterat uppvärmd. På marathon brukan man säga att det är vid tre mil loppet börjar, idag tänker jag att det måste vara vid sex mil som loppet börjar istället. För att inte tänka hur många mil jag har kvar till Mora (vilket lätt kan kännas extremt långt för trötta ben) så delar jag upp loppet i distanserna som är mellan depåerna istället vilket funkar bra. Då är det ju "bara" några kilometer till nästa vetebulle och torra strumpor...
Ibland kommer jag i samma takt som någon annan löpare och får prata av mig en stund men för det mesta springer jag själv och lyssnar på pod eller på min ljudbok som för dagen är "Vårlik" av Mons Kallentoft. Vädret är helt perfekt, ibland regnar det lite men för det mesta är det uppehåll och precis lagom varmt.
När jag stöter på den här skylten känner jag mig lite extra imponerad över hur pigg jag faktiskt känner mig, visst känns det i kroppen att jag sprungit ett tag men med tanke på att jag brukar halta mig ner till tunnelbanan efter Stockholm Marathon så känner jag mig oförskämt pigg och glad.
 
...och några meter senare kom nästa skylt, som jag längtat!
Tillslut når jag äntligen depån i Evertsberg (47) vilket betyder att jag nu är precis över halvvägs vilket känns så grymt skönt och nu träffar jag även Johan för andra gången. I Evertsberg passar jag på att få i mig lite extra med energi, falukorvssmörgås, vetebulle, pasta, godis, energidryck, cola och lite annat smått och gott (att jag ens kan springa med så mycket i magen?). Jag tar även ett besök på bajamajan, byter strumpor och fixar en blåsa på andra tån innan jag ger mig iväg för att ta mig an den andra delen av banan.
 
Efter Evertsberg blev det fler löpare ute i spåret då det kom en hel drös med stafettlöpare som blåste om mig likt vinthundar. Själv lufsade jag fram och kände mig lite ensam där ett tag innan jag fick syn på flera ultralöpare både framför och bakom mig som också höll samma tempo som jag. Efter en stund kom en kvinna ifatt mig och vi tog sällskap. Sista biten innan Oxberg kom det några ordentliga backar och nu, med sex mil i benen, började det verkligen kännas i kroppen, tempot drogs ner, det blev fler och fler gångpauser och kroppen blev segare för varje kilometer men huvudet var fortfarande med mig.
 
I Oxberg (62km) är det en sjukvårdspersonal som kikar till mig när jag passerar, hon frågar hur jag har det och jag ler och skojar om att kroppen är "lite småseg men annars är det bra" och jag får knata vidare. Möter Johan som står redo med skobyte då min plan här är att byta till mina älsklingsskor Ride 7 som jag brukar springa marathon i. Den planen sprack direkt. Min i vanliga fall 36:a till fot ville inte alls få plats i mina Ride trots att jag har storlek 38,5 i dem, det klämde i vartenda hörn av foten så det var bara att stoppa tillbaka den i mina speedcross igen och gilla läget. Men det funkade bra det också.
 
Johan såg här att jag verkligen började bli trött och stel men peppade iväg mig. -Vi ses i Hökberg, kämpa nu!
och jag gnatade iväg...
Här någonstans, efter Oxberg börjar det verkligen bli tufft...kroppen blir tröttare, stelare och ömmare för varje steg jag tar och jag får gå mer och mer. Börjar bli stressad av klockan även att jag ser att det är okey med reptiderna men vill absolut inte ligga på gränsen så jag försöker att hålla ihop och tuffa på så gott det går.
 
Jag börjar förstå att de sista milen kommer bli riktigt jobbiga och när jag väl kommer till Hökberg (71km) och möter upp Johan för sista gången ute på banan så är jag så trött, har så ont och är helt slutkörd att jag bara ställer mig framåtlutad med händerna på knäna och bryter ihop. För det är så jag fungerar. Jag gråter och brölar.
 
- Det är inte långt kvar nu, det är så här du vill att det ska kännas. Säger Johan och jag vet att han har rätt.
 
Så jag snyter till mig, ger Johan min telefon och hörlurar för nu måste jag bara konsentrera mig på en enda sak. Att få det ena benet framför det andra i 19 km till.
 
Jag minns knappt att jag passerade Eldris (81km) men jag minns de sista 8,9 kilometerna där efter. Jag har aldrig någonsin varit så trött i mina ben, fötter och höftern. Varje steg jag tog och varje gruskorn jag trampade på fick benen att vika sig på mig. Jag visste att jag inte hade all tid i världen så varje gång det kom en nerförsbacke fick jag luta mig framåt för att få lite fart på benen och förhoppningsvis falla in i någon form av löpning. Men för det mesta så fick jag kämpa med att hålla styrfart...
 
Tillsut, efter en lååång dag, kommer skylten, 1km kvar till Mora. Jag har verkligen ingenting kvar att ge och är så trött att jag inte ens orkar le åt att det snart är över men inombords känns det helt otroligt.
 
Och som om det fanns ett litet sparfack någonstans inom sig så kommer jag upp på upploppet och får en liten liten puff av energi som sätter igång fötterna på mig och jag springer (det känns så iallafall men det rätta ordet är nog "att hasa sig fram med snabba steg") och jag springer den sista biten och in i mål!!Mora (90km!) Helt underbar känsla!
 
Jag har sprungit Ultravasan 90km och tagit mig den klassiska vägen från Sälen till Mora, till fots!
Det är helt klart ett av de tuffaste lopp jag gjort och det tog verkligen alla krafter jag hade men det var också så häftigt. Jag är så glad och stolt över att jag lyckades ta mig i mål. För hur jobbigt och tufft det än var så fanns det aldrig en tanke på att ge upp, det fanns bara ett fokus och det var att ta sig till Mora, och det gjorde jag!
 
Tack alla ni som innan, under och efter loppet har peppat och hejat på mig, det värmer i hjärtat! Tack Johan för att du finns där och påminner mig om varför jag gör det. Och tack kroppen, för att du är stark, envis och helt jäkla fantastisk på alla sätt, du är bäst!
                                                        /Johanna

Snart dags för Ultra!

2016-08-18 @ 17:42:36
Nu är det verkligen inte långt kvar tills sommarens största utmaning för min del. På lördag är det äntligen dags för mig att stå på startlinjen till mitt första ultramarathonlopp. (Jag har ju varit anmäld till en rad ultramarathon de senaste åren men aldrig kommit till start pga skador och andra tråkigheter, men nu så!) Väskorna är packade, imorgon rullar vi mot sälen och 05.00 på lördag morgon går startskottet för Ultravasan 2016!
 
Att jag ska springa/gå 9 mil på lördag känns....galet, skrämmande, häftigt, spännande och superkul på samma gång! Jag har verkligen inte den blekaste aning om vad det är jag ger mig in på, visst har jag gjort Ironman så att hålla på länge känns inte skrämmande men triathlon är triathlon, det här tror jag kommer bli något helt annat. För att ta mig till mål måste jag på lördag öka mitt distansrekord med fyra mil så ja, det känns som något att sätta tänderna i. Har jag sagt att jag gillar utmaningar?
 
Jag har ingen aning om vad lördagen kommer att bjuda på men jag ska verkligen se till att ha kul och njuta, sedan litar jag på att pannbenet tar hand om resten. Jag ser iallafall fram emot en ordentlig utmaning på och att ta mig hela vägen från Sälen till Mora...det vore så otroligt häftigt!
 
Nu kör vi!
 /Johanna

Mot nästa mål...

2016-08-07 @ 18:29:26
Att få rulla in i augusti månad har varit efterlängtat då juli mest har handlat om jobb och att försöka få in träningen någonstans mellan de långa arbetspassen, men nu äntligen går jag in i en lite lugnare period igen sista veckorna innan skolan börjar och det känns riktigt skönt.
 
Så vad har hänt sedan sist, jo efter Ironman 70,3 i Jönköping så kändes kroppen bra, förutom nacken som varit riktigt tråkig. Tog det lite lugnare första veckan men sedan har träningen rullat på helt okey. Att få till långpass är väl det som blivit mest lidande när jag jobbat så mycket och väldigt långa dagar men jag har gjort vad jag kunnat och det får helt enkelt duga.
 
Två av höjdpunkterna i Juli har helt klart varit, förutom IM, när Johan och jag var iväg och simmade för några veckor sedan. Det var första gången sedan olyckan, för snart ett år sedan, som han kunde få komma ner i vattnet och ta sina första simtag. Det var en fantastisk känsla att få simma sida vid sida igen och jag är så glad att det nu, iallafall finns en sak, som han kan träna ordentligt igen och där han kan få känna sig som "vanligt" utan att behöva oroa sig eller vara begränsad på grund av sitt skadade ben. Det kändes verkligen som ett stort steg och en början på någonting nytt så det var verkligen ett härligt ögonblick!
Den andra höjdpunkten var förra helgens swimrun lopp ute i Arkösunds skärgård där jag körde Farleden inomskärs. Förra året skrattade jag mig igenom hela banan och kände mig som en elefant i stilettklackar i den, för mig, tuffa terrängen och detta år kände jag mig minst lika klumpig men hade minst lika roligt. I år var jag tuff nog att våga mig på att simma utan våtdräkt, dock var jag inte lika tuff när jag insåg att vid första och sista simsträckan fanns ett lass maneter som jag behövde ta mig förbi. Det tog några minuter att samla mod till mig innan jag kunde ta mig ner i vattnet på den sista simsträckan och väl i vattnet försökte jag mig på att ha så få kroppsdelar i vattnet som möjligt vilket resulterade i att jag varken simmade speciellt snyggt eller fort...men i övrigt så hade jag en grymt kul dag! 
Nu är det fullt fokus på mitt nästa, och sommarens största, mål som är endast tretton dagar bort, nämligen...Ultravasan 90km! I helgen sprang jag mitt sista långpass inför ultran och nu handlar de sista två veckorna mest om att hålla igång kroppen, inte bli skadad och bara se till att ladda, ladda, ladda! Det är många blandade känslor inför denna utmaning, jag vet att det kommer bli otroligt tufft men jag ser också så mycket fram emot att ta mig an någonting som känns sådär superläskigt, jättelångt och inte alls självklart, det är ju precis DEN känslan jag är ute efter! Som tur är har jag Johan med mig som kommer agera bästa support (aka räddningspatrull) och kommer ha med sig allt jag kan tänkas behöva eller vilja ha under dagen så det känns bra.Jag är laddad och nu finns det bara en målbild på näthinnan...och det är målet i Mora! 
                                                      /Johanna

Ironman70,3 Jönköping

2016-07-14 @ 14:34:54
Vilken helg, vilken triathlonfest!
 
I fredags kom vi ner till Jönköping runt lunch och började med att gå och hämta ut mitt startbevis med alla saker och tog ett varv på expon. Så härligt att äntligen vara på plats och få gå in i Ironmanbubblan! Efter en lunch på ett litet cafe i närheten mötte vi sedan upp vår vän Edvin och traskade bort till Spira där race briefing skulle hållas. Under mötet gick de som vanligt igenom lite regler, hur allt skulle gå till och så vidare. De peppade med att visa lite filmer dels från Hawaii och även deras egen film. Jag gillar känslan att gå gå race briefing, jag blir så härligt taggad inför vad som komma skall. De berättade även på mötet att det var hela 76% av startfältet som skulle göra detta för första gången, så häftigt! Heja alla er!
När mötet sedan var klart gick vi och åt välkomstmiddag innan vi åkte tillbaka till hotellet där kvällen spenderades med att fixa iordning cykeln och alla påsar inför morgondagen då allt skulle checkas in.
Lördagen började med en härlig hotellfrukost innan vi packade in alla saker i bilen och körde in till stan igen. Jag tycker om att vara på plats tidigt dagen innan och få checka in mina saker så snart som möjligt för att sedan bara kunna njuta av dagen, så strax innan lunch var vi på plats vid växlingsområdet.
 
Väl inne gick allt på rutin, jag hängde upp cykeln vid min cykelplats som jag denna gång hade väldigt nära där vi skulle springa ut vilket var skönt. Jag tog ut lite luft ur däcken för att slippa mötas av punka på morgonen, hängde upp min löp- och cykelpåse på rätt plats och gick igenom ordentligt vart jag skulle springa in och ut och så vidare. När allt var klart i växlingsområdet gick vi bort till expoområdet istället för att få en sista minuten hjälp med min axel i form av en omgång massage och ett lass tejp.
 
Sedan var det bara att ta det lugnt, njuta av dagen och stämningen innan det var dags att ta sig tillbaka till hotellet och försöka somna hyffsat tidigt. 
Söndag, race day!
Hotellfrukost må vara underbart men kl: 06 på morgonen, på tävlingsdagen, finns det inte en chans att få i mig en endaste liten tugga. Johan åt friskt av sin äggröra medan jag kämpade med att smutta på lite juice samtidigt som illamåendet stod mig upp i halsen. Ett glas med två resorb tvingad jag i mig men det var allt, gjorde iordning två smörgåsar som jag tog med mig i hopp om att få i mig senare.
 
- Hur kan man må så dåligt på morgonen trots att man vet att såfort starten går så kommer denna känsla vara som bortblåst och jag kommer älska varje minut av dagen? 
  
Väl på plats i växlingsområdet kändes det lite bättre med illamåendet efter att fått säga godmorgon till cykeln och nervöst pumpat däcken. Jag fyllde på mina vattenflaskor, la i min energi i min ramväska och kollade så att cykeln var hel i övrigt. Djupa andetag, det här är roligt! I min cykelpåse la jag ner den ena smörgåsen och den andra började jag kämpa med att få ner i magen. Bajamaja besök nummer ett och så en sista check i området för att se att jag hade koll på alla in och ut ställen.
 
Utanför området stod Johan och väntade, jag drog på mig min våtdräkt till midjan, kämpade med min smörgås och smuttade på vatten för att få i mig lite inför starten även om det fortfarande tog emot ordentligt. Sedan började vi traska bort till starten. Massor med folk på plats, triathleter och anhöriga överallt, musiken pumpade ut över området och speakern pratade på för full, stämningen var på topp! 
 
Bajamaja besök nummer två avklarades och nu började jag känna mig lite lugnare. Vid halv nio var det dags att säga hej då till Johan och kliva in i startfållan, jag valde att ställa mig i 45 min gruppen. Djupa andetag, le allt vad du orkar. Helt plötsligt får jag syn på pappa? Han står på en sten på andra sidan och spejar ut över alla gummiklädda människor med gula badmössor och får syn på mig precis i samma sekund som jag ser honom. Jag tränger mig fram i folkmassan och när jag väl kommer fram och får krama om honom så får jag såklart inte fram ett ord, bara tårar. Jag blir så rörd att han åkt ner extra tidigt bara för att se mig starta. Han peppar mig och nu är det bara några minuter kvar innan det är dags, folkmassan rör sig framåt.
 
Simning.
Först och främst, ett riktigt stort plus i kanten för den väldigt lugna simstarten som Jönköping bjöd på. Vi släpptes iväg lugnt och försiktigt på rampen några i taget och kunde komma ner i vattnet och få simma iväg utan att behöva börja dagen med tvåhundra i puls och få brottas med att både dela ut och ta emot sparkar. Så skönt! Simningen gick bra, inte min bästa tidsmässigt men helt klart min bästa känsla under ett simmoment tack vara den lugna starten och att banan var så bred att det fanns gott om plats att få eget vatten. 
 
Innan jag knappt han tänka var det dags att kliva upp ur vattnet och ta sig bort till T1. Den 500m långa löpsträckan mellan simningen och T1 hade dagen innan känts galet lång att ta sig snurrig och i våtdräkt men nu, med allt folk som hejade längst med vägen, var det inget jag reflekterade över. Publiken verkligen bar mig och jag hörde flera ropa mitt namn och precis innan jag sprang in i växlingen får jag syn på pappa, Johan och Rebecca (Edvins flickvän) som hejade in mig.
 
T1 gick bra, av med våtdräkt, på med cykeltröja och armvärmare, smörgåsen åkte ner i bakfickan, på med hjälm och nummerlapp, mosa ner alla blöta saker i påsen, knyta ihop den, slänga den i på rätt plats och sedan iväg ut till cykeln. Ingen punka, härligt, greppar den och så springer jag ut till markeringen, hoppar på och trampar iväg.
 
Cykel.
Cykelbanan var riktigt fin, tuffa backar, speciellt den första stigningen som sög musten ur benen riktigt ordentligt, men lika mycket tufft uppför lika mycket härligt nerför bjöds det på. Axeln var med mig första milen sen handlade det mest om att bita ihop. Benen däremot, jäklar vad energi det fanns i dem, kanske inte uppför men på slätten och nerför gick det a bara farten och det var så jäkla kul! Väldigt nöjd med cyklingen.
T2. Det gick enkelt och smidigt att hitta sin plats, sprang bort och hämtade påsen med löparsaker, bytta skor, vände på nummerlappen, på med skärm och mina xkross och så iväg.
 
Löpning.
Väl ut på löpningen kändes benen helt okey, sega men inte så stumma som jag mindes att de hade varit förra året i Haugensund när de var rena katastrofen. Nu var det bara att tuffa på och njuta av sista delen. Löpbanan var platt och på ena delen möttes de tävlande vilket jag tycker är kul och gör att man kan heja på varandra, en trevlg löpbanan med andra ord.
 
Precis i början av andra varvet så träffar jag på en kille från Malmö, han gör sin första IM70,3, vi böjade prata och höll samma tempo så det slutade med att vi sprang och höll varandra sällskap hela den sista biten. Tack för sällskapet Martin, du var grym!
 
Kroppen kändes bra hela vägen, sega ben men inte ont någonstans (förutom i axeln) och det flöt på ungefär som jag hade förväntat mig. Det bästa var helt klart att ha familjen på plats längst med banan, pappa, Johan, mamma, Per och Rebecca hejade som bara den när de såg mig och det gav mig så mycket energi. Bästa supporten!
 
Mitt mål för dagen var att ha kul, le hela vägen och njuta av dagen och det gjorde jag verkligen. När upploppet kom stod hela familjen redo och skrek som galningar och jag njöt för fullt och sprang i mål med ett stort leende på läpparna! Vilken dag, så otroligt roligt!
Jag är nöjd över dagen, med tanke på det tuffa året jag och Johan har haft bakom oss och de många träningstimmar som gått förlorade så är jag glad och stolt över att kroppen tog mig runt utan några större problem. Jag kunde verkligen njuta av dagen till fullo och jag ser så mycket fram emot att få göra det här om och om igen för det är verkligen en helt fantastisk känsla som är svår att beskriva! 
 
Det har varit så kul att också få träffa på så många av er under helgen som följer mig här och på instagram, blir så glad när ni kommer fram och vill prata lite, ni är så härliga!
 
Tack till alla som hejat och peppat mig innan, under och efter loppet. Tack Johan för att du är världens bästa sambo, vän och support. Till min familj som fanns på plats och gav mig energi och pepp och tack Rebecca för fina bilder. Tack Edvin för härlig sällskap under helgen och stort grattis till din första IM70,3! Tack alla härliga medtävlande, fasen va grymma vi är! Och till sist ett stort tack till Ironman70,3 Jönköping för en helt fantastisk triathlonfest,det gjorde ni kanonbra, vi ses igen nästa år!
                                                         /Johanna

Det vankas triathlonfest

2016-07-07 @ 14:22:23
Sista dagen på hemmaplan, imorgon styrs bilen mot Jönköping för den första upplagan av Ironman 70,3 Jönköping som går av stapeln på söndag. Lite tomt känns det i packningen med endast mina triprylar, blir mycket plats över i bilen, men jag är så glad att Johan följer med och peppar och hejar på mig hela helgen. Denna gång har vi även en av våra vänner på plats som kommer att köra sin första triathlontävling någonsin på söndag, annars är det ju bara jag och Johan bland våra vänner som håller på med triathlon, så det känns extra kul att han är med!
 
Det känns bra inför söndag, träningen sista tiden har som sagt gått ungefär som planerat och väntat. Ni som hängt med mig ett tag vet att jag har problem med några halvtaskiga kotor i nacken som ställer till det ganska ordentligt för mig när jag cyklar och gör att min axel blir totalt kaputt och det är tyvärr inget undantag på den fronten även denna säsong. Jag vet vad jag ger mig in på när det gäller detta, det kommer göra ont, riktigt jäkla skitont men att inte ställa mig på startlinjen på grund av det har aldrig varit ett alternativ, så jag biter ihop och hoppas att det är hyffsat hanterbart under de nio milen.
 
I övrigt mår jag kanon, kroppen känns bra och jag är så grymt laddad inför söndag! Nu var det ett helt år sedan jag stod på startlinjen på ett triathlon så nu är det verkligen dags och jag tvivlar inte en sekund på att Jönköping, trots sin första upplaga, kommer att stå för en riktigt hej dundrande triathlonfest hela helgen! Och som jag ska njuta, kämpa, le, skratta och suga i mig av allt vad söndagen, och hela helgen, har att bjuda på!
 
Väskorna är packade, cykeln inlindad i bubbelplast, bilen är tankad och vi är redo för triathlonfest!
                                                                    /Johanna
 
 

Det går bra nu

2016-06-30 @ 17:50:57
Sista Juni idag och jisses som de två senaste veckorna känns som att de har gått i någon form av raketfart. Förutom att jobba så handlar det mesta just nu om att simma, cykla, springa, köra styrka, äta och sova...ungefär så. Men jag trivs och träningen den sista tiden har verkligen fungerat bra och allt rullar på precis som jag vill att det ska göra så jag ska inte klaga. 
 
Förutom att träna så har jag även hunnit med att, tillsammans med Johan, gästa Tripodden där vi pratar om vår vardag med triathlon. Jag har även köpt nya tävlingsskor vilket blev ett enkelt val vilka som fick följa med hem, Saucony kinvara 7, stora tummen upp! Och jag har börjat kolla igenom allt inför nästa helgs besök i Jönköping då det är dags för Ironman 70,3, så peppad! 
 
Stort lycka till föresten till alla er som kör Vansbro triathlon på Lördag, hoppas ni får en kanondag! 
                                                                  /Johanna

Söndag

2016-06-19 @ 23:12:42
Och en riktigt bra vecka avslutas med en riktig toppensöndag som bjudit på sovmorgon, dubbla träningspass, långlunch med sambon och till och med, soffhäng! En perfekt söndag med andra ord.
 
Hela helgen har jag längtat ut till Vidingsjö och deras fantastiskt fina LOK-mil så idag efter frukosten tog jag bilen ut till Vidingsjöskogen för att springa på mjuka fina stigar. När jag satte mig i bilen var det ett ordentligt molntäcke över staden men väl på plats ute vid motionscentralen sprack det upp och solen tittade fram. Så i långärmat som jag dragit på mig, för jag lär mig ju aldrig, så blev det såklart väldigt varmt redan under första kilometern men det vara bara att gilla läget. Även om jag tillbringar många timmar i skogen året om så kan jag fortfarande slås av hur otroligt vackert det är och idag njöt jag varje minut av tystnaden och allt det gröna runt omkring mig. Finns inget bättre sätt att ladda batterierna på än att kuta runt i skogen. Helt underbart!
Väl hemma igen dukades det upp för långlunch följt av några lugna timmar i soffan innan det var dags att packa in sig i bilen igen och bege sig ut till Mudhole för ett lugnare simpass i kvällssolen. Idag kände jag mig lite modigare än sist och vågade mig lite längre ut på djupet, i alla fall en liten sväng, men mesta delen av passet fegade jag och höll mig nära land. Hur som helst så fanns det en riktigt bra känsla i kroppen hela passet och, trots en skräckblandad förtjusning till vad som kan gömma sig i vattnet, så längtar jag redan till nästa simpass!
                                                                  /Johanna

Bra vecka

2016-06-16 @ 18:15:37
Har haft en väldigt bra vecka så här långt, bland annat har den fyllts med solskenscykling och härlig kvällslöpning efter jobbet med trevligt sällskap. Det var längesedan jag kände att jag hade tid över att faktiskt bara spendera på mig själv men nu, speciellt när första terminen på universitetet är klar och det är några veckors ledighet fram till nästa, är det en bättre balans och jag kan verkligen känna att jag, när jag inte är på jobbet, är ledig på riktigt. Och när vädret har varit som de senaste dagarna, ja då är det inte speciellt svårt att njuta!
Idag har dock solen gömt sig långt bakom molnen och det har regnat mer eller mindre hela dagen men vad passar då bättre än att stanna inomhus, ladda vardagsrummet med redskap och göra sig redo för ett ordentligt cykel och cirkelpass!
 
Det blev ett intervallpass på cykeln som uppvärmning, 10*2 minuters intervaller vilket gjorde mig ordentligt uppvärmd och redo att fokusera på styrkan. Körde sedan ett cirkelpass för hela kroppen, när jag kör styrka väljer jag oftast övningar där flera muskelgrupper får arbeta samtidigt och som gärna kräver att jag även jobbar med balansen. Det tycker jag både är de roligaste och bästa övningarna. Mina favorit redskap här hemma är helt klart pilatsesboll, balansplatta, TRX, doorgym och medicinbollen. Det enda jag egentligen saknar här hemma är en bosuboll men det kanske passar fint att införskaffa sig en sådan snart då jag vet en som kommer att träna rehab som en tok såfort hans ben är helt igen. Är det någon som har tips på en bra och prisvärd bosuboll? eller som har en ligger hemma och skräpar så hojta till på mailen!
 
Passet idag avslutades med att rulla en stund på det lilla taggiga monstret ni ser står på bordet...det kan jag säga är inte en av mina favoritprylar men jag tror den gör gott iallafall.
 /Johanna

Simning och röda gubbar!

2016-06-12 @ 19:56:47
Efter en vecka med mycket jobb känns några lediga dagar nu välbehövligt och att träna utan att behöva passa tider är vad som står på schemat, riktigt skönt. Kroppen har återhämtat sig fint efter maran och trängen rullar på som vanligt igen. Idag var det dags för årets första simning i öppet vatten och för mig, som är en riktig badkruka egentligen, betyder det att sommaren verkligen är här på riktigt!
Som vanligt blev det vårt kära grustag "Mudhole" som vi åkte ut till. Johan hängde på och det kändes skönt att ha med sig någon, iallafall på land, då jag tycker det är lite obehagligt att ge mig ut och simma helt ensam. Vattnet var riktigt varmt men som sagt, badkruka är jag så de där första kalla sekunderna tycker jag är ungefär lika hemska som jag sedan tycker att det är helt underbart när jag väl kommit igång.
 
Det blev några längder fram och tillbaka längst med strandkanten (man vet aldrig vad det kan finnas för monster i det mörka längre ut som gärna vill smaka på en ensam liten simmare). Ett lugnare pass med bra känsla i kroppen och det känns så skönt att vara igång med OW-simningen igen. Ser fram emot många turer ut till Mudhole nu under sommaren!
Och som om inte OW-simning skulle räcka som bevis på att sommaren faktiskt är här så satte dagens mellis verkligen pricken över i:et...Svenska jordgubbar med mjölk, mums!!
 
                                                                   /Johanna
 

Asics Stockholm Marathon 2016

2016-06-07 @ 00:07:33
Ja, så här två dagar efter maran så känner jag mig lite lagom stel i benen och att köra knäböj får nog vänta några dagar till, i övrigt mår jag väldigt bra...med andra ord, allt är precis i sin ordning.
 
Lördagens Asics Stockholm Marathon blev mitt fjärde och det jag hade lovat mig själv innan var att verkligen se till att njuta, ha kul och le hela vägen till mål...vilket jag klarade med bravur!
 
Vi åkte upp till Stockholm på fredagskvällen, Johan kände sig pigg efter torsdagens sjukhusbesök och kunde följa med som planerat. När vi kom upp hämta vi ut mitt chip och nummerlapp på Östermalms IP och tog ett varv på expot innan vi åkte vidare hem till vår vän där vi skulle bo under helgen. Det blev sedan en lugn kväll med grillning och fixa med allt inför morgondagen innan jag sedan somnade som en stock innan klockan blivit allt för mycket.
Efter en bra natts sömn och en stadig frukost på lördagsmorgonen så tog jag mina saker och begav mig mot Östermalms IP. Väl på plats gick allt på rutin, först toabesök nummer ett, sedan satte jag mig ner i skuggan och fixade med det sista plocket, tog några tuggor banan och drack lite. När klockan närmade sig halv tolv lämnade jag in min påse med överdragskläder, pluggade i lurarna i öronen och begav mig bort mot min startfålla som för dagen var F. Påväg dit stannade jag till för toabesök nummer två och jag hann även med ett toabesök nummer tre inne i startfållan straxs innan starten. Lika bra att passa på.
 
Stämningen i startfållan var lika härlig som alltid, taggade löpare överallt som ville iväg och jag kände hur jag verkligen såg fram emot dagen. När starten sedan gick började det försiktigt röra på sig framåt och efter några hundra meter rullade allt på fint. Jag hittade ett bra tempo ganska direkt och kom snabbt in i min lilla marathonbubbla, nu var det bara att åka med och njuta av dagen!
Det kändes direkt att det skulle bli en varm dag ute på banan men med tanke på hur kall och stelfrusen jag varit de tidigare åren jag sprungit så var det ingen ide att klaga, värmen passar mig bättre och jag fick helt enkelt se till att svalka mig ordentligt vid varje vätskestation. Min svamp jag fick dagen innan i expot var verkligen till nytta denna dag och jag mer eller mindre badade hela mig såfort vattenkaren kom. Det gick även åt en hel del dricka, vid varje station tog jag en mugg sportdryck och två vatten vilket är betydligt mer än vad jag brukar få i mig. Var lite orolig hur magen skulle fixa sportdrycken då jag brukar vara känslig men den höll sig fint och det var egentligen inte förens de sista kilometerna av loppet som magen började protestera.
 
Med tanke på mina många träningsmil minus på kontot detta år än vad jag brukar ha så visste jag att det skulle gå långsamt men samtidigt var det inget jag var speciellt orolig över, det spelade ingen roll så länge kroppen höll ihop. Och det gjorde den, hela loppet rullade på fint, jag hade inga större problem alls utan kunde verkligen springa och njuta av varje steg. Det var inte förens runt 33-34 km som jag började bli stel i benen men det är ju inte så konstigt. I det stora hela så kände jag mig supernöjd med att kroppen höll ihop och bar mig runt hela vägen utan några större problem, jag kände mig stark och jag hade verkligen grymt kul från start till mål!
 
Tror det inte finns en enda bild från loppet där jag inte ler från öra till öra, har händerna i luften eller bara ser allmänt överlycklig ut! För det var precis så det var också, jag hade så grymt kul och det var en så härligt känsla ute på banan med publik, löpare och alla fantastiska funktionärer som verkligen ser till att göra allt för att vi löpare ska ha en så bra dag som möjligt. Tusen tack till er!
Och ett speciellt stort tack till min alldeles egna hjälte som, tros sitt skadade ben som han ej kan gå på, släpar sig runt i huvudstaden på kryckor i stekande sol för att peppa och heja på mig längst med banan, bara för att det är viktigt för mig, bara för att ge mig energi. Du är en klippa!
Nu blir det några lugna dagar med simning och cykling tills benen är med mig igen och jag kan gå i trappan med stil. Och precis som vanligt, efter alla lopp, så kommer samma känsla tillbaka dagen efter hur ont kroppen än gör...det här vill jag göra igen och igen och igen!
 /Johanna

Marathonveckan.

2016-06-01 @ 21:10:19
Marthonveckan är här och den började med en tur upp till Härnösand måndag till tisdag för de två sista dagarna i skolan den här terminen. Jag läser sedan i januari till förskolelärare på Mittuniversitetet, utbildningen går på distans men jag har inneveckor ungefär en gång i månaden så då bor jag där några dagar och får njuta av den helt fantastiska naturen där uppe! Kan kanske kännas långt att pendla mellan Linköping och Härnösand men att få springa i den miljön där uppe gör det helt klart värt det!! Hur som helst, nu är första terminen klar och att "bara" ha jobbet i sommar utan att behöva tänka på skola samtidigt känns så skönt! Och mer tid till träning, hurra! 
Så här såg det ut på min kvällsrunda i tisdags vid nio, underbar natur!
 
Idag har jag jobbat heldag men innan jag sprang till jobbet i förmiddags så han jag komma ut en sväng på en lugnare morgonlöpning för att hålla igång kroppen och känna på benen. Allt känns bra inför maran och det ser ju till och med ut som att det kan bli lite värme på lördag vilket passar mig betydligt bättre än regnet och kylan som varit alla andra år jag stått på startlinjen, härligt!
 
Planen är att vi, jag och Johan ska åka upp på fredag men vi får se om det blir så som vi vill eller om jag får åka upp själv. Johans läkare ringde igår och som jag skrev i förra inlägget så är det hans ben som fortfarande inte är läkt ordentligt och nu har de fått tänka om igen i hans behandling. Han har sedan i september haft en tsf ram på benet men tyvärr har det inte läkt helt ordentligt än och nu är planen helt enkelt att han istället ska få en märgspik men innan den kan sättas in måste han ta bort ramen och gå med gips några veckor innan nästa operation. Så ja, det blev snabba ändringar i planeringen här och imorgon bitti ska alltså ramen bort och benet ska gipsas istället. Vi får helt enkelt se hur han mår efter imorgon när de varit på och bökat med benet igen men vi håller tummarna för att allt går smidigt och att han mår bra när allt är klart. 
Nu ska jag se över min packning inför helgen, det brukar göra att man får den där extra härliga känslan i kroppen när man börjar plocka fram allt som ska med och tävlingskläderna ligger redo! Vad jag har på fötterna är iallafall redan spikat, det blir Saucony ride 7 och som alltid, Gococo! 
 
/Johanna
 

Tillbaka på banan.

2016-05-26 @ 18:51:31

Hej på er! Det känns så kul att vara tillbaka och skriva här igen efter några månaders paus från bloggen.

Ni som vi bloggen eller min Instagram följt mig ett tag vet att min sambo var med om en olycka i augusti förra året när han var ute på sitt sista cykelpass innan vi skulle iväg på våran Ironman-semester. Han hade änglavakt som överlevde men han gick sönder ordentlig då han bland annat bröt nacken, fick en svår öppen underbensfraktur, bruten handled, brutna revben, ett tilltryckt höftben, skadade lungor, klämt blodkärl i nacken, djupa skärsår och skrubbsår över hela kroppen. Livet vändes upp och ner. Det blev många veckor på sjukhus, många operationer och första tiden hemma var hela lägenheten handikappanpassade, vårt träningsrum såg ut som ett apotek och han behövde hjälp tjugofyra timmar om dygnet mer eller mindre. Idag, snart tio månader efter olyckan, så har alla skador läkt ihop fint förutom hans ben som fortfarande har en bra bit kvar till att vara helt igen och vad, hur, när det blir kan ingen riktigt svara på än, så vi vet inte så mycket mer än så just nu. Förutom benet så mår han bra, vi mår bra och han tar sig fram på kryckor. Det har varit en tuff resa, speciellt de första månaderna, men han har kommit en bra bit på vägen även om det fortfarande är en lång väg kvar innan han är tillbaka och kan stå på startlinjen igen.

För till startlinjen, dit ska han tillbaka. För hur mycket den här olyckan än har förändrat livet för oss båda på olika sätt, både positiva och negativa, så finns det inte en endaste liten chans att det ska få stoppa eller skrämma oss från det vi båda fortfarande älskar, att hålla på med triathlon. Han har hela tiden peppat mig att fortsätta som innan och den här sommaren ska jag stå på startlinjen för oss båda och jag har lovat mig själv att njuta av varenda sekund.

Och säsongen närmar sig med gigantiska stormsteg! Nästa lördag, den 4 juni, är det dags för Asics Stockholm Marathon, bästa starten på sommaren enligt mig! Några veckor senare är det Jönköping Ironman 70,3 som känns nästan som att tävla på ”hemmaplan” då Jönköping ligger hyfsat nära och det ska bli så grymt kul, som jag längtar! Farleden i juli är också med i planeringen och som grädde på moset så avslutar jag säsongen på topp då jag står på startlinjen för Ultravasan 90km den 20:e augusti, det kommer garanterat bli ett ordentligt äventyr!

Även om stora delar av hösten/vintern inte haft den typ av träningsmängd jag i vanliga fall önskat så känns det okej, jag orkade helt enkelt inte psykiskt då men de senaste månaderna har funkat betydligt bättre och träningen rullar på ungefär som vanligt igen. Jag mår bra, jag känner mig stark och full med energi igen och nu ser jag så grymt mycket fram emot sommarens lopp och äventyr. Hoppas ni tycker det ska bli kul att hänga med på resan igen.

9 dagar kvar till Asics Stockholm Marathon, nu kör vi!

 
/Johanna

Söndag.

2015-11-23 @ 00:13:29
Vissa perioder i livet känns det verkligen som att man skulle behöva några extra timmar per dygn för att få ihop allt man måste, det man skulle vilja och så lite extra sömn på det eftersom det redan känns som att allt går i hundratio från morgon till kväll. Just nu känns det lite så med ett nytt jobb, träning, hund, en skadad sambo och ett hem som inte städas, tvättar, handlar och lagar mat av sig själv. Det är ett pusslande för att få ihop det men det går och jag får helt enkelt acceptera att just nu kan jag inte göra allt till hunda procent hur mycket jag än skulle vilja.
 
För tillfället är det träningen som får ta ett litet steg tillbaka, eller snarare, jag ställer inte så höga krav på mig själv. Det får bli lite som det blir just nu, jag tränar det jag känner för, när jag kan, för att må bra och försöker att inte bry mig så mycket om att det inte blir lika många timmar och uppstyrt som jag helst velat ha. Den tiden kommer igen och förhoppningsvis känns allt lite bättre och lugnare efter nyår. För jag längtar efter ett nytt härligt träningsår och att ta fokus mot målen för 2016! Men inte just nu, just nu...så nöjer jag mig med att gör så gott jag kan.
                    
                                                                               /Johanna

Ultravasan 2016

2015-11-11 @ 23:34:32
När folk frågar mig vad det är som driver mig att hålla på med det jag gör så är det självklara svaret att jag älskar att utmana mig själv och göra det som känns på gränsen till omöjligt. Att pressa mig själv fysiskt men kanske framförallt psykiskt och ta mig utanför den där komfortzonen och se vart jag hamnar. Det är läskigt men samtidigt så jäkla häftigt när man väl tar sig dit och får känna att man verkligen klarar av det. Det ger mig styrka och en otrolig känsla av lycka och stolthet som är svår att beskriva för den som inte varit där.
 
Ironman har varit och är precis allt det för mig. 
Och det kommer bli många fler IM-lopp...men inte nästa år.
 
På grund av den enkla förklaringen att jag befann mig  på sjukhus hos min sambo och inte hade en tanke på att anmälan för både IM Kalmar och IM Köpenhamn öppnade för 2016 och alla platser gick åt på bara några dagar så blev jag utan plats. Där och då spelade det såklart ingen roll och såhär i efterhand har jag också känt att en längre resa utomlands för att göra en full IM nästa år inte är vad jag vill när vi (jag och Johan) inte kan göra en sådan resa tillsammans där båda står på startlinjen.
 
Så jag stannar på hemmaplan nästa år och är iallafall väldigt glad för en startplats till Ironman 70,3 i Jönköping som jag ser grymt mycket fram emot. 
 
Men sen var det ju det där med utmaningar...visst är IM70,3 en distans som är utmanande men inte tillräckligt för att jag ska hitta den där rätta känslan. Så jag tänkte..vad finns det för lopp, I Sverige, som jag skulle vilja bocka av på min "Drömlopps-lista" och som verkligen kommer ge mig en extra kick att ha som mål...och som samtidigt skrämmer skiten ur mig?
 
Valet blev ganska enkelt när min första tanke var "kommer jag verkligen fixa detta nästa år?".
Anmälan är klar. Den 20:e augusti står jag på startlinjen för Ultravasan där det vankas 90km terränglöpning mellan Sälen och Mora.
 
Det här blir mitt stora mål för 2016. Det känns långt ifrån enkelt, väldigt mycket på gränsen och det skrämmer skiten ur mig och ja...jag älskar precis den känslan! 
                     
                                                                       /Johanna

Fredagsmys i skogen

2015-10-30 @ 19:47:17
Det har varit mycket, som ni vet, den senaste tiden och att behöva vara stark och hålla ihop när livet tar en tuff omväg tar otroligt mycket på krafterna...vilket också känns extra tydligt när man tillslut tagit sig igenom den värsta biten, man hittar en form av vardag igen och kroppen börjar känna ett lugn på riktigt.
 
Då kommer tröttheten...som ett brev på posten och allt man gör kräver att man tar lite extra sats för att orka med. Precis så har de senaste dagarna varit...min vanliga energi har lyst med sin frånvaro och i huvudet har jag känt mig segare än knäck.
 
Men idag fick det vara nog och jag visste precis vart jag skulle ta mig för att hämta hem energi igen, vart batteriet laddas som bäst och vart huvudet släpper av det som bara tar onödig plats och ger utrymme för nytt.
 
Skogen.
 
I ett par löparskor på mjuka stigar, bland rötter och stenar, känna andetagen och hur benen springer på av sig själv. Ingen klocka, inga krav, bara löpning och ren lycka i den enklaste form! Där laddar jag med energi.
 
Skogen vs tröttheten. 1-0.
                 
                                                                        /Johanna

Om

Min profilbild

Johanna Essie Sterlinge

Välkommen till min blogg. Jag är en träningstokig tjej som älskar utmaningar. Mitt hjärta brinner för triathlon på Ironman-distansen och det är där jag trivs bäst. Jag gjorde min första Ironman 2012 i Kalmar och kvalade då även till Ironman World Championship på Hawaii samma år vilket var en stor dröm som gick i uppfyllelse. Förutom triathlon så har jag även genomfört en Halvklassiker, En Svensk Klassiker, marathon, halvmarathon, varit med i Team Rynkeby 2014 som cyklist och lite annat smått och gott. Här skriver jag om min vardag med träning, lopp, drömmar, mål och massor med utmaningar. Just nu tränar jag på för full inför 2015 års stora mål som är KMD Ironman Copenhagen och Ironman70,3 Haugesund. Ni hittar mig även på Instagram (sterlinge). /Johanna

RSS 2.0